Nu sitter jag här åter igen och skriver några rader på min lilla blogg. COOLT VA? fast ne

Så jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur allt bara var skit och hur min syn på mig själv var,

men så blev jag på bättre humör under kvällens gång och skrotade idéen. Eller ja, det mesta av det i alla fall.

Jag kan ju nämna lite av det jag skulle ha skrivit, here we go:

Jo, jag kan ärligt sitta här och skriva att jag har världens sämsta självfötroende. Jag kan inte stå framför spegeln och säga till min spegelbild att jag är vacker på något sätt. Klart att jag tycker att jag ser helt okej ut, jag dör inte precis av att se ut som jag gör. Men jag kan som sagt inte stå och skrika ut att jag är fin/vacker/snygg.

Jag ser bara en massa fel på mig själv. För ett år sen så älskade jag mig själv & min kropp. Nu vet jag inte vad jag tycker.. Trots det att jag får en massa fina komplimanger om hur fin jag är till och från. SÅ kan jag inte ta emot dom, dom bara studsar bort från mig. Det är som om jag hade anorexia fast på fel sätt, att jag ser mig själv fulare än vad jag egentligen är. (För ni vet dom med anorexia nervosa ser ju sig själva att vara jätte tjocka då dom i själva verket är jätte smala.) Och av någon konstig anledning så tycker jag att jag är ful. Dag in och dag ut så jämför jag mig själv med tusen andra tjejer som ser tusen gånger bättre än mig.

Jag vet att mina närmaste kompisar och ni andra kommer bli jätte arga på mig som sitter och skriver detta.

Men jag är blind, jag ser det inte. Jag kan inte se det fina i mig, jag ser bara en lång äcklig smal tjej.

Nu ska jag inte sitta och hata mig själv & min kropp. För jag är tacksam att jag fick denna unika chans att leva, och man får bara en chans att leva här i världen. SÅ jag är glad över min kropp och att jag är frisk osv.

Men när jag väl står där framför spegeln så är det som om den dåliga sidan av mig tar över och säger till mig att: ''Jag är ful, Ingen vill ha dig, du kommer aldrig lyckas, bara se på dig själv.. sämst i allt. Så jävla kass är du!''

Jag får nästan ont i magen av att se hur dåligt självfötroende jag har, jag borde vakna upp och förstå att såhär är det inte. Men jag kan inte, jag bara dras ner i ett svart hål av en massa hat och styggelser.

Just nu så är jag inne i en period där bara allt går fel. Men efter regn kommer solsken, så man kan alltid hoppas!

Nu blev det visst ett långt inlägg om lilla deprimerade jag!

Men som sagt, jag mår lite bättre nu. Jag har försökt att blicka framåt och tänka på julafton & nyår!

Alltid något att se fram emot.

Ha det bäst alla fina,

peace