Sitter nu här i denna stund och tänker så det knakar. Och exakt vad jag tänker på är: ALLT möjligt!

Jag sitter med kramper i magen och är så jävla förvirrad på allt! Jag mår bra, det gör jag. Tack vare alla mina underbara vänner runt omkring mig! Jag är väl mer glad på utsidan skulle jag vilja säga.

För inom mig så pågår världens break-down. Jag känner saknad, ensamhet, smärta och sorg samt lite lycka. Det är stunder som dessa jag skulle behöva min älskade Jagge. Han var den ända som förstod mig så obeskrivligt bra, han var alltid där för mig. Han sa inget alls, men det är väl just det jag behöver. Att bara ha någon som bara lyssnar på mina tankar och problem. Bara står där och kollar mig in rakt in i ögonen och på något sätt visar att allt kommer bli bra. Utan att ens röra på läpparna. Jagge var just det, han kollade på mig med sina stora bruna ögon rakt in i mitt hjärta och fick mig att må så bra. Han kände på sig då jag mådde som sämst. Varför var det hans tur att försvinna från denna grymma värld? Nu mår jag bara ännu sämre.

För er som inte vet vem Jagge var, så var det som min häst. Jag ägde han inte på något sätt men någonstans så var han alltid min Jagge, min älskade mest underbaraste Jagge 'Jägermeister'! ♥

''Life goes on'', and there is nothing you can do about it! Så jag får bara acceptera och leva i nuet och sikta framåt. Förlåt för alla dessa deprimerande ord, men ibland känns det bara härligt att få skriva av sig allt. Det känns som om man får bort alla tankar från kroppen till bloggen. Jag vet inte, men om det får mig att känna mig lite bättre så gör jag det! Ha det bäst fina ni,

peace 

för dubbelmoralens skull så lägger jag in en happyface bild.